Malmöhus

1526 gjordes slottet till residens för länsmännen i Skåne. Redan under den danska tiden användes slottet för fångförvar: under åren 1568-73 satt här fängslad James Hepburn, 4:e earl av Bothwell, den skotska drottningen Maria Stuarts tredje man. Den danske kungen hade, för att behaga drottning Elisabeth av England, tagit honom till fånga under sjöstrider på Nordsjön.

Under senare svensk domvärjo användes slottet för mera traditionellt fängsligt förvar, men behovet av platser var inte så stort, eftersom fängelse som påföljd inte var särskilt vanligt. Fortfarande i 1734 års lag förekom frihetsstraff blott i ringa omfattning. Döds- och kroppsstraff var ännu vanligast även för ringare brott. Även förvisning ur staden utdömdes ofta som straff (och man bestraffades med döden om man trotsade förvisningen...).

I december 1748 fanns det 73 fångar på Malmö slottsfängelse, 57 män och 16 kvinnor. 1778 var fångtalet nere i 28 st.

Som en följd av den engelske fångvårdsreformatorn John Howards besök i Sverige 1781 gjordes i slutet av seklet en inventering av fängelseförhållandena i landet. Malmö citadell (som det då kallades) beskrevs 1798 på följande sätt:

I norra längan, första våningen, funnos sex fängelserum, därav tre för statsfångar, men där ej sådana ditdömts, samtliga nyttjade för mindre brottsliga och "vattendrickare". I två funnos ingen eldstad, i ett fanns en "oduglig grön glacerad pottugn, i vilken eldning vore förbjuden".
Under längan fanns en källare, 4 alnar lång och 2 1/4 aln bred som nyttjats till grova missgärningsmän. I citadellets västra länga fanns ett "med två fönsterlufter och järngaller, brädeloft, kakelugn och golf av murtegel" försett rum som dagligen nyttjades av arrestanterna.
I den breda södra längan fanns ett rum för dödsfångar, vilket dock såsom utan eldstad blott begagnades sommartid, samt ett trekantigt rum, också utan eldstad, för arrestanter. I den smala södra längan inrymdes "vattendrickare" i ett ljust och rymligt rum, som dock saknade kakelugn.

Vid 1800-talets början fanns det 35 fängelser i Sverige, alla gemensamhets- eller logementsfängelser. Fem st var inrymda under fästningsvallar (tex Karlstens fästning), 15 st var inrymda i slott eller rådhus och 14 fanns i särskilda byggnader. Störst bland de förstnämnda var Karlskrona med 136 intagna i januari 1809. Även Kristianstad (77) och Landskrona (79) var större än Malmö, som hade 48 intagna vid denna tid (i december samma år 31 st).

Reformarbetet tog fart i början av 1800-talet under Gustaf IV Adolf. 1807 bestämdes att rikets fästningsfängelser inte längre skulle hysa lösdrivare och tiggare, och 1809 lades förslag fram om en ny fångvårdsordning, med beaktande av influenserna från England och Amerika. Främst handlade det om utökad användning av frihetsstraff, efterhand också om en förbättrad differentiering av fångarna och minskad gemensamhet. 1825 inrättades Styrelsen öfver rikets fängelser och arbetsinrättningar (som senare blev Kriminalvårdsstyrelsen) för att leda verksamheten.

1827-28 inleddes en upprustning och anpassning av det gamla slottsfängelset i Malmö till de nya tankarna. Anstalten blev Malmö Correctionella Arbetsfängelse. Man byggde till en cellavdelning med 42 platser, en slags mottagningsavdelning, istället för flera logement. Totalt skulle anläggningen ha plats för 312 "på viss tid dömda tjuvar" (kortare tider eller slutet av ett straff). Enligt klassifikationen av fästningsfångarna skulle grövre förbrytare placeras på annat håll.

1827 var fångtalet ca 100. De sysselsattes med ombyggnadsarbetet samt med tillverkning av linne- och blångarnsvävnad samt strumpstickning. När ombyggnaden var klar ökade tillströmningen av fångar snabbt. 1832 var antalet uppe i drygt 700 och snart därefter ca 1.000! (Fångtalet i landet hade ökat 150% på 20 år.) Vid en inspektion i Malmö 1833 visade det sig att den stora tillströmningen omöjliggjorde all klassifikation av fångarna. De hystes i masslogement med upp till 130 i varje. 1847 fanns här 988 fångar, varav 150 saknade sängplats!

1860