|
FRANS JOHANSSON 1849 - 1917 Fångvaktare och skribent |
 |
Farfars far, Frans Johansson, var vaktkonstapel vid det s.k. Länsfängelset i Stockholm. Han började sin tjänstgöring där 1872, först på den gamla anstalten och fr.o.m. 1898 på den då nybyggda, sagoslottsliknande anläggningen intill Birger Jarlsgatan, som också kallades Östermalmsfängelset.
Han hade tjänstebostad på anstaltsområdet och fångvården höll också personalen med odlingslotter uppe på berget, där Engelbrektskyrkan nu ligger.
Frans var varmt religiös och gick regelbundet i Betlehemskyrkan. Där träffade han sin blivande hustru, Amalia. De fick två barn: Frithiof, född 1886, och Ingeborg, född 1888. Ingeborg dog som liten, men Frithiof växte upp och fick åtta barn. Han lärde sig till måleriarbetare men blev också diakon och tjänstgjorde som sådan bl a som fattighusföreståndare på flera olika platser i landet.
Frans ägnade mycken tid åt sitt arbete, kyrkan och sin kolonilott, men sysslade också med att skriva. Det finns bevarat en stort antal vackert handskrivna dikter och sångbara texter, ofta med religiösa och naturlyriska motiv. Vissa andra texter behandlar cellfångarnas synder, ensamhet och existentiellt lidande. Ytterligare andra vittnar om ett stort, närmast indignerat, socialt engagemang med upprörda betraktelser över huvudstadens dåtida misär.
En dikt, som enligt uppgift publicerades i Stockholms Dagblad, handlar om en liten tändsticksförsäljares öde, ställt i relation till pågående festligheter på Kungl Slottet. Enligt en hittills obekräftad familjeskröna skulle Frans genom denna dikt ha åtalats eller hotats av åtal för högmålsbrott, i det att han kritiserade innevånare och besökare på slottet, men det verkar inte sannolikt att han i så fall skulle ha fått arbeta kvar inom Fångvårdsstaten, vilket han dock gjorde fram till sin pensionering.
Här följer två axplock ur hans efterlämnade papper, med gammalstavning. Det är dels en drygt 100 år gammal vers vid den bortgångna dotterns grav, dels den ovan nämnda dikten om tändstickspojken på Norrbro.
Det hviskar uti furans topp
Så ljufligt det ger hjertat hopp
Men hvem är det som hviskar där
Det kanske lilla Ingborg är
Som stigit ned från Himlens höjd
Att ge sin arme fader fröjd.
Jag ej det milda ljud förstår
Men det dock ned i hjertat går
Och smärtan stannar stundom af
Wid tanken på att snart i graf
Jag hvila får i ro och frid
Skild ifrån hat och kif och strid.
Adjö hon tog från sorg och strid
Och fick gå hem till ro och frid
Tänk om adjö jag finge ta
Och hem till fridens nejder dra
Her nere jag blott hatad är
Ej någon mera har mig kär.
Förtviflan rasar i mitt bröst
Kom Jesusbarn, gif hjertat tröst
Drif ut hvad ondt derinne är
Och rensa det från ondt begär
Låt mig ej vara onskans slaf
Det ber jag nu vid Ingborgs graf.
Tändsticksgossen
Uppå Norrbro jag såg en liten pilt
I trasig dräkt och blek som snö var kinden
Han ropade så bedjande och mildt
Köp mina stickor, ty så kall är vinden
Jag fryser så, jag vill gå hem till mor
Som sjuk och fattig i ett vindsrum bor.
Jag måste sälja ty jag skall ha bröd
Åt mor min kär som utaf hunger lider
Köp nu, det minskar ej ert öfverflöd
En tändsticksask behöfs ju alla tider
Paketet kostar tio öre blott
O, skynda köp och lycklig blir min lott.
Ej någon lyssnade till gossen röst
Knappt med en blick bevärdigas den lille
Och dock hur litet att ge honom tröst
behöfvdes ej, om blott den rike ville
Ge bort en smula af sitt öfverflöd
Då skulle gossen och hans mor få bröd.
Det gör mig ondt hvar gång jag ser de små
Som lida nöd, ty deras lott jag känner
Hur svårt det känns att så på gatan gå
Då hungern ständigt tär alltmer och bränner
Du som fått mycket af det goda här
O, hjelp de små, Gud det af dig begär.
Ej har du rikedom och lycka fått
Att sjelf som egoist deraf blott njuta
Nej, känn din kallelse att göra godt
Och ej den fattige ifrån dig skjuta
Nej, uppta du och vårda så de små
Att hungriga ej mer på gatorna de gå.
I ekipager med betjänter på
Ses fina damer upp till Slottet fara
I hvita hafvet är det bal och då
Är det ej tid till att barmhärtig vara
Blott man i lyx får lefva är allt väl
Om gossen på Norrbro än frös ihjel.
Deruppe drickes och där hålles tal
Och smickrets gift från hala läppar flödar
Och dansen fortgår gladt i gyllne sal
Då kanske nedanföre hunger dödar
Den lille pilten där han än står qvar
Och ropar sakta men får intet svar.
Home
Comments? Further information? Please send !
First edition January 7, 1998
Updated January 30, 2013