Om konsten att skriva anvisningarKriminalvårdsstyrelsen, eller som den från början hette: Styrelsen öfver rikets fängelser och arbetsinrättningar, har som alla centrala förvaltningsmyndigheter rättighet och skyldighet att utfärda anvisningar och föreskrifter om hur de lokala myndigheterna ska sköta sitt arbete. I den första instruktionen för styrelsen, den 15 mars 1825, formulerades detta på följande sätt: "Som styrelsens ändamål är att tillvägabringa den enhet och ordning i fångvårdsanstalterna i allmänhet, hvilken under det förvaltningen däraf är delad på flera auktoriteter svårligen kan förväntas; såsom ock bereda utvägar till sådana fångars moraliska förbättring och återgång i samhället, som endast för sysslolöshet och vanart hållas till arbete; så skall det öfverinseende, som hittills tillhört krigskollegium öfver fästningsfängelserna, förvaltningen af sjöärendena å de i Karlskrona varande häkten och arbetshus, kommerskollegium öfver spinnhusen i Norrköping och Göteborg, öfverståthållaren i Stockholm å spinn- och korrektionshuset därstädes samt konungens befallningshavande i Östergötlands län öfver korrektionshuset i Vadstena hädanefter tillhöra ofvannämnda styrelse. Styrelsen äger i följd af föregående paragraf ledningen af allt hvad angår fängelsernas beskaffenhet, arrestanternas vård och behandling, underhåll och beklädnad, bevakning och forslande m . m. Samt att förordna om de ändringar och rättelser däruti, som kunna äga rum med tillämpning af ofvanberörda grunder för styrelsens omfattning och utan att de för kostnaderna hittills nu bestådda statsanslag och andra tillgångar öfverskridas." Den dåvarande kostnadsramen har Kriminalvårdsstyrelsen knappast förmått hålla, men den administrativa ledningen har man gjort mycket av under årens lopp. Redan på 1880-talet var regelsystemets omfattning ett problem i sig: "Då det icke kunnat undgå Kungl. Fångvårdsstyrelsens uppmärksamhet att den under dess inseende och ledning ställda förvaltning numera nått den utveckling, att allt större svårigheter måste möta i all synnerhet den nyanställda förvaltningspersonalen att inhämta och sedermera i minnet bibehålla den mångfald af bestämmelser, som under årens lopp meddelats till iakttagande och tillämpning, helst blott ett fåtal däraf vore i Svensk Författningssamling intaget, fann sig styrelsen med afseende å det gagn, som för förvaltningen i dess helhet af en sådan åtgärd skulle vara att förvänta, i underdånig skrivelse den 6 maj 1887 böra hemställa om bemyndigande för sig att låta sammanföra och utgifva så väl de i sagda författningssamling införda som ock samtliga öfriga, fångvårdsförvaltningen i allmänhet gällande instruktioner, reglementen och föreskrifter." Kungl. Maj:t meddelade nådigt tillstånd till detta i maj samma år och fem år senare var sammanställningen klar att presenteras, i bokform (438 sidor). Ett tillägg av författningar och föreskrifter från åren 1892-1893 omfattande 112 sidor...
Den svenska giljotinenMen man kunde också på högsta nivå. Som ett led i moderniseringen bestämde Kungl. Maj:t 1906 att landet skulle överge den gamla avrättningsmetoden med handbila och övergå till en mera "maskinell" hantering. Man hade redan 1903 till påseende importerat en giljotin från Frankrike (till en kostnad av 2.865 kronor). Sedan det formella beslutet tagits utfärdades denna anvisning av Kungl. Justitiedepartementet till Kungl. Fångvårdsstyrelsen om hur apparaten skulle skötas: Till Fångvårdsstyrelsen. Sedan Kungl. Maj:t genom nådig förordning denna dag föreskrivit, att verkställighet av dödsstraff genom halshuggning skall ske medelst fallbila, samt jämlikt nådig remiss efter besiktning av en från Frankrike införskriven fallbila, inkommit med förslag till bestämmelser för dess användande vid verkställighet av dödsstraff, har Kungl. Maj:t i avseende härpå denna dag funnit gott stadga som följer.
Stockholm den 29 juni 1906 Albert Petersson Huruvida anvisningarna blev rätt förstådda kan man undra. Dessbättre kom de bara till användning en gång, när den sista avrättningen i Sverige ägde rum, onsdagen den 23 november 1910, kl 8 f.m. Johan Alfred Andersson Ander giljotineras då på Långholmen i Stockholm, dömd till döden den 17 augusti 1910 för "rån därav den våldförda ljutit döden samt tredje resan stöld". Grovgörat gjordes i vart fall inte av fångvårdens tjänstemän, utan av skarprättaren Anders Gustaf Dalman med sina tre söner som biträden. Källor: Bild från Nordiska Museet, Stockholm. "Samling af Författningar och föreskrifter rörande svenska fångvården", Stockholm 1892 "Sveriges fängelser och fångvård från äldre tider till våra dagar", Sigfrid Wieselgren, Stockholm 1895 "Sveriges siste skarprättare A. G. Dalman, Föregångare och Förrättningar", G. A. Dalman och G. O. Gunne, Stockholm 1934 Home
Comments? Further information? Please send ! First edition August 11, 1998 Updated March 25, 2018
|