Krigaren

Trots alla förseningar i studierna lyckades Livijn 1805 skaffa erforderliga juridiska examina för att kunna börja som auskultant och notarie i Svea Hovrätt. Han trivdes dock inte i detta arbete, var "missnöjd med den dryghet och negligence som rådde därstädes, emot de lägre tjänstemännen". 1806 övergick han därför till ett förordnande som revisor i kammarrätten och 1808 befordrades han till kopist i krigsexpedition och senare samma år till auditör vid Skaraborgs regemente i Skövde. Auditör var detsamma som juridiskt biträde till förbandschefen. Det var en bana som han skulle bli kvar i under flera år, även om det efterhand var mycket motvilligt.

Livijn var lika rastlöst arbetsam i sin tjänstgöring som han var i sitt skrivande. Han arbetade frenetiskt och överhopades snart av arbete och "tärdes därav". Han led för övrigt redan nu av en "smärta under bröstet, förenadt med en krampaktig hopdragning af hjertat, som, i ett ögonblick, ifrån ett sorgfritt gemyt framtvingade tårar", något som alltså periodvis både plågade och skrämde honom.

Han längtade snart tillbaka till Stockholm och försökte "sälja" sin auditörs-tjänst för att kunna betala sina skulder och börja om i huvudstaden, men det misslyckades. Hans chefer uppskattade honom dessutom alltför mycket och gjorde allt för att hålla honom kvar. Bl.a. regementschefen överste Carl Henric Posse, som Livijn upplevde en stor ”släktskap” med. De var lika plikttrogna och lojala, men också lika rastlösa och lynniga. Livijn såg Posse som en despot, men i ett brev till Hammarskjöld beskriver Livijn honom på ett sätt som samtidigt ger en god bild av honom själv:

"Jag har sällan funnit någon menniska hvars caracter så harmonierar med min; samma på en gång envisa och föränderliga lynne, samma dvala under lugnet och våldsamma spänning af krafter; samma ostadighet och ledsnad vid varje föremål som i två dagar väckt hans uppmärksamhet; fallenhet för det sanna och rätta, med en motsägelseanda, hvilken yrkar saker, dem man sjelf vill förkasta, men ej kan, emedan man en gång adopterat dem. För sitt fosterland tror jag honom hysa en varm kärlek; men önskade mera tilltagsenhet i farans stund. Såsom han är rikare och förnämare, så är han ock mera despot, men, lofvad vare mitt öde, sådant felar mig ingalunda, när jag blott kommer åt att befalla."

I Stockholm hade Sällskapet Pro Joco bildats. Livijn hade kallats att deltaga, men hade alltså inga möjligheter att återvända. Han pendlade själsligt mellan den mest lidelsefulla ansträngning och en dödslik nedstämdhet. I brev till Hammarskjöld skriver han:

"Jag har misstagit mig, då jag trodde mig kunna verka något i striden för det sanna och rätta. Apropos häraf, har jag nyligen köpt mig ett par pistoler; fan vet hvad jag skall med dem!... Jag har funnit de produkter af min skrifklåda, hvartill umgänget med mera snillrika och kunniga vänner och kamrater förledde mig, var så högst medelmåttiga, att jag gör bäst, både mot mig sjelf, och den läsande allmänheten, om jag gömmer dem och söker att gagna uti en annan sfer, ty det begär efter ära, hvilket naturen otvifvelaktigt nedlade hos mig, lärer jag aldrig kunna släcka genom förkänslan af ett odödligt namn i vitterhetens rike; skall detta ske, skall jag antingen som en driftig tjensteman eller som en politisk svärmare vinna det."

Från sin ”exil” i Skövde engagerade sig Livijn ändå genom flitig brevväxling i de politiska händelserna i huvudstaden. Redan då hade han en kritisk inställning till både staten och statsmakten. I ett brev i juni 1809 – alltså ca tre månader efter statskuppen och de snabbt framtagna nya svenska grundlagarna - skriver Livijn:

"I allmänhet kan man märka att det lilla Sverige är just ett storståteligt land, att rymma lagstiftare; de göra regeringsformer med mycket mera lätthet, än jag formerar min penna (att den går ganska dåligt, ser du). Man hvar lågo alla dessa djupa genier i fordom tima fördolde? Jag har gissat än hit, än dit, men, o död! Jag har till och med funderat på Operakällaren och Kastenhof - dock; upplys mig om dessa herrars stamhåll?!"

Arwidsson beskriver Livijns inställning så här:

"Lika lite slav under styrelsen, som under det populära stortalandet, fordrade han, af begge statsmyndigheterna, sakkännedom, kloka beslut och kraft i handling. Det lösa pratet i tal och skrift, klingande fraser och ett intet sägande ordkram var honom en leda. Man ser honom oavbrutet i opposition både emot regereringsmakten och den s.k. folkmakten. Han skydde bägges missbruk och framför allt den senares ostadiga och fladdriga tomhet. Under hela hans levnad utgjorde detta grunddraget i hans politiska tänkande."

Han hade också kritiska synpunkter på den nya, importerade kronprinsen Jean Baptiste Bernadotte. När det drog ihop sig till krigsaktiviteter några år senare deltog han dock lojalt, tillsammans med sitt regemente, i Karl Johans fälttåg mot Napoleon i Nordtyskland 1813. Livijn var närvarande både vid slagen i Leipzig och i Dennewitz, där hans upplevelser påverkade och fördjupade hans humanistiska grundinställning. Han har skrivit om sina erfarenheter både i Krigs-Visor och i Bref från fälttågen som finns bevarade. Han deltog också när marschen gick mot Norge 1814, då Karl Johan skulle säkra Kielfredens beslut om att Norge skulle anslutas till Sverige.

Under en period i början av sin militärtid hade Livijn varit förlagd till Carlstens fästning i Marstrand, och där hade han också stiftat närmare bekantskap med de miserabla förhållanden som rådde på landets fästningsfängelser, och blivit upprörd inte minst över den totala sammanblandningen av fångar: unga, gamla, alla brottskategorier, och inte minst alla dem vars brott bara var att vara fattig och arbetslös.
Detta skulle han återkomma till.

Livijns tid som militärjurist varade i 7 år. Han befordrades 1812 till assessor och 1813 till krigs-justitiarie. 1815 lämnade han regementet och kunde slutligen återvända till Stockholm.