Nyromantikern

Åter på hemmaplan inledde Livijn en civil karriär. Han förordnades som krigs-justitiarie i Kongl. Krigshovrätten, som var landets högsta krigsdomstol. Denna ställning innehade han under åtskilliga år, varom det sades att "han ständigt uppträtt med en obeveklighet för det rätta, som inte lät sig påverkas". Vid riksdagarna 1818 och 1823 tjänstgjorde Livijn också som sekreterare i bevillningsutskottet.

Han återupptog likaså sin aktiva roll i kampen för den svenska nyromantiken, den s.k. fosforismen, tillsammans med Hammarskjöld, Atterbom, Karl Fredrik Dahlgren m. fl. Efter statsomvälvningen 1809 hade pressen och tryckerierna frigjorts från den tidigare strikta censuren. Nytänkarna fick större svängrum, och den litterära striden som följde mellan ”gammalromantikerna” och nyromantikerna bidrog efterhand till att helt förnya den inhemska litteraturen.

Den litterära striden, som varade ända fram till början av 1820-talet, var tidvis tämligen hätsk. Ett särskilt "gott öga" hade Livijn och hans kamrater till Esaias Tegnér och Johan Olof Wallin, emot vilka man gjorde flera satiriska utfall. Och inte utan mothugg: Tegnér riktade sig bl.a. till dem i sitt berömda jubelfesttal 1817, i vilket han kraftigt kritiserar den nya skolans teorier och säger sig gärna vilja "aga pojkar på hjältens graf".

Striden bilades, delvis mot Livijns vilja, sedan fosforisterna 1821 utgivit det elaka men kvicka samlingsverket Markalls sömnlösa nätter, där de också driver med sig själva. Livijn medverkade här under pseudonymen Obadia Bergström (alla hade lagt sig till med bibliska namn).

Under 1820-talet fick således Livijn fokusera på helt andra saker. Litteraturen var på väg att förändras. Livijn gillade egentligen inte den nya stilen som höll på att växa fram. Känslosamhet och pjunk kallade han den. Och "de nya förstår sig inte heller på skämt". Många av hans gamla med- och motkombattanter började ge ut sina ”samlade verk” i bokform. Dittills hade det ju varit vanligast att publicera sig styckevis och delta i olika litterära blad och tidskrifter, och ofta också under olika pseudonymer.

20-talet var livsavgörande för Livijn på flera andra sätt. I augusti 1821 företog han en ångbåtsfärd till Norrköping för att hälsa på sin mor. På ångbåten träffade han Beata Sophia Löwenborg (född 16 oktober 1794), som var dotter till tullinspektören i Norrköping. Livijn var närmare 40 år och hon 27 och han blev häftigt förälskad. De ingick äktenskap den 22 september 1822. Under åren 1823-1834 fick de sex barn: Klas Gustaf Nikanor (1823-1912), Johan Kristoffer (1824-1917), Magnus Filip (1826-1848), Engelbrekt Karl (1828-1910), Rosa Helena (1830-1922) och Edla Sofia Kristina (1834-1919).

Livijns mest betydande litterära verksamhet inträffade också under 1820-talet första hälft, då han publicerade sig under sitt rätta namn. Först med två noveller Samwetets fantasi och Skaldens harpa, som båda trycktes i En Opoetisk Calender för Poetiskt Folk 1822. Men framför allt med romanen Spader Dame - en berättelse i bref, funna på Danviken* 1824 (samtida med Beethoven 9:a). Det är dessa verk som lyft fram honom i litteraturhistorien.

I romanen uppträder Livijn som utgivare av några papper som han funnit efter en galen student, som avlidit på Danvikens hospital i Stockholm. Spader Dame har betecknats som den första svenska experimentromanen. Den problematiserar passionen och är samtidigt en sällsam berättelse och skarp samhällssatir, full av fantasi och humoristiska och groteska infall. Den fick ett väldigt gensvar och har inte lämnat sina läsare oberörda sedan dess. Det som fascinerat mest är kanske inte händelseutvecklingen som sådan eller beskrivningen av de olika personerna, utan de tankar som författaren lägger i studentens penna. En bisarr och subjektiv humor, säger man, som gränsar till det tragiska:

"Nu vet jag emellertid vad humor är. Ingenting annat än daggens droppar, gråten i en öppen graf, geniets förtviflan, smärtans försök att på skämt bita sig själf, gudagnistans veklagan öfver lifvets lycksalighet, korteligen litet lefrad blod, prässadt ur hjärtat genom skoskaf under dansen med den babyloniska mamsellen."

(Den babyloniska mamsellen eller skökan är en allegorisk symbol för ondska ur Bibeln, omnämnd i Uppenbarelsebokens sjuttonde kapitel.)

I Spader Dame kommer Livijn också in på en av sina hjärtefrågor, nämligen den inhumana behandlingen av fattiga och s.k. försvarslösa i Sverige.