Polemikern

Livijns oroligt arbetande själ var i ständig verksamhet. Djärva fantasier och stora förhoppningar, nedslagenhet och mörka skuggbilder växlade oavbrutet med varandra. Han prövade på alla områden.

Han saknade dock hetluften i den litterära striden och började istället engagera sig i politiken. Där rådde fortfarande avsevärd turbulens. De gamla liberalerna – representanter för aristokratin, bildningen och ämbetsmannaståndet, med ideal från franska revolutionen - drog mot konservatism, och nya liberaler kom med en mera revolutionär inriktning och opposition mot rådande styre. Kungen, Karl XIV Johan, var starkt konservativ och regeringen styrdes i praktiken av greve Magnus Brahe, som var en av de få som hade kungens förtroende. 1823 bildades ett nytt liberalt parti där tyngdpunkten låg hos borgar- och bondestånden, och de var alltså mera revolutionära. Kungamakten och ämbetsmännen skulle angripas och man svärmade för den amerikanska republiken.

Livijn betecknade sig, som sagts, hela livet som liberal, men från en mera revolutionär liberalism i ungdomen blev också han nu alltmer kritisk till den förhärskande liberalismen i riksdagen och i pressen. Han retade sig också på de nyliberala tidningsskriverierna och tyckte att deras budskap var politiskt frasmakeri, med en doktrinär ensidighet. Han kallade den för en ”förvildad opposition”.

Hela decenniet, liksom också 1830-talet, tycks för övrigt rent generellt ha kännetecknats av mycket personangrepp och enskild maktkamp. Under de närmaste åren arbetade även Livijn med ett häftigt angrepp på samhället, politiken och kulturpersoner i kretsen kring Svenska Akademien i en roman som skulle heta Riddar S:t Jöran. Det skulle ha blivit den första politiska nyckelromanen i Sverige och samtidigt nästan en fantasy-berättelse, där huvudpersonerna – ”några svenska ämbetsmannaämnen” – utsätts för både svart och vit magi. När projektet var nästan färdigt runt 1829 – drog Livijn tillbaka alltihop från tryckeriet och förstörde hela upplagan. Det fragmentariska manuskriptet skulle därefter ligga orört i mer än 160 år.

Ett arbete som han däremot fullföljde var en artikel som publicerades under pseudonymen Jan Jansson, svensk odalman: "Om Ministère och Opposition i Sverige" 1831. Det är också en svidande vidräkning med hela det politiska etablissemanget, där han slår skoningslöst mot både regering och opposition och det frasmakeri som han även tidigare kritiserat, i den nya liberala pressen, t.ex. Aftonbladet, som han sågar jämns med fotknölarna. De flesta visste väl vem som låg bakom artikeln och antalet fiender blev väl inte precis mindre. Frågan är vad som hänt om Livijn inte hade haft ett så stabilt och gott rykte om sig som skicklig och rättrådig jurist, och en trots allt aktningsvärd ställning. Han hade sannolikt också goda förbindelser med kungahuset och med greve Brahe.

1825 hade han valts in i Krigsvetenskapliga Akademin och 1834 tilldelades han Nordstjerneorden.

Samma år drabbades han också av kolera i en av de stora epidemivågorna under 1800-talet. Hustrun och två av barnen insjuknade också, liksom några av tjänstefolket. Mirakulöst nog tycks ingen i Livijns hushåll ha avlidit, men i övriga fastigheten på Riddaregatan 35 (nära nuvarande Östermalmstorg) dog 13 personer bara på en vecka. Det skulle emellertid visa sig att Livijn aldrig riktigt hämtade sig från det här koleraangreppet.