Generaldirektören

Den 13 mars 1835, blev Clas Livijn, till stor överraskning i många kretsar, utnämnd till generaldirektör och ordförande i styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket. Han var den tredje ledaren för styrelsen och den förste som titulerades generaldirektör.

Några ord om hans två företrädare. Den första, greve Carl Axel Löwenhjelm, hade faktiskt också skrivit en bok. 1826 gav han ut Tankar om correctionssystemet och fångvården, som i mångt och mycket innehöll liknande tankar som senare skulle komma både från Livijn och andra uppsatta personer, men där fanns också stora skillnader. Löwenhjelm hade tidigare varit chef för krigskollegiet, som ansvarade för fästningsfängelserna (men inte övriga fånginrättningar). 1839 återkom för övrigt Löwenhjelm som författare. Nu hette skriften Om Communal-Styrelsen och Penitentiär-Systemet, där han förespråkade ett slags husfaderssystem i sockenstyrelserna för att få bukt med fattigvård och brottsbekämpning, och husfaderns vapen skulle vara hasselkäppen. En av landets högste jurister, Johan Gabriel Richert, sägs ha fått sig ett rejält skratt och han kallade i fortsättningen denna skrift för Prygelboken. Troligen var den främst menad som ett angrepp på Clas Livijn, som vid det laget hade dömt ut det mesta av det gamla inom fångvården och lagt fram modernare reformförslag.

Löwenhjelm hade fått avslag på en del organisatoriska förändringar som han begärt, så han lämnade styrelsen efter bara ett år. Han efterträddes 1826 av friherre Gustaf Fredrik Åkerhjelm, vars främsta merit var att han varit direktör för Kungl. Maj:ts hofkapell och spektakler på Kungl. Operan. Han var samtidigt generaltulldirektör och från 1831 också statsråd, så han hade inte mycken tid för fångvården. Han såg dock till att bygga ut och öka fängelseplatserna efter det ökande behovet, men det var fortfarande bara gemensamhetsplatser enligt det gamla systemet.

När Livijn hade blivit generaldirektör upphörde hans politiska författarskap. Till sina vänner sade han att han inte tyckte det var passande att nu offentligen yttra sig om samhällets höjder, men att han ämnade återkomma efter avslutat värv. Istället kastade han sig med hela sin själ in i den nya uppgiften. Han företog omfattade inspektionsresor, både inom Sverige och Norge, och redan 1836 började han skriva en lång artikelserie om tillståndet inom fängelsevärlden, med radikala förslag om förbättringar: Reflexioner om antalet af brottslingar och korrektionister, orsakerna dertill och fängelsernas beskaffenhet var rubriken.

Han framhöll att statens högsta uppgift borde vara att förekomma brott och missgärningar, inte att endast bestraffa dem. Han menade att det bästa sättet att hjälpa en människa var att sätta individen i stånd att hjälpa sig själv. Han framhöll att dödsstraffen i vart fall borde begränsas, att bötesstraffen var orättvisa. Han argumenterade mot kropps-och skamstraff, mot barn i fängelse, och han beskrev de allmänt usla och barbariska förhållandena som rådde på anstalterna, och han efterlyste en modernisering av fattigvården så att inte medellösa och arbetslösa inte skulle behöva hamna i fängelse. Han förespråkade också vad vi idag kallar differentiering av brottslingar, och en omfattande nybyggnation enligt det i utlandet införda cellsystemet enligt Philadelphia-modellen. Han lämnade synpunkter på intagningsrutiner i häkte, bevakning under transporter, fängelsedisciplin, överklagningsrätt för fångar vid disciplinbestraffning, fångarnas arbete och underhåll, klädsel, kost, lyse, eldning, sjukvård och frigivning. T.o.m. de gamla antagonisterna på Aftonbladet lovordade hans åsikter.

Som bekant hade Livijn en åsiktsbroder i kronprins Oscar, som också varit engagerad i dessa frågor sedan 1820-talet och inblandad i styrelsens tillkomst 1825. 1840 gav kronprinsen anonymt ut boken Om straff och straffanstalter, kallad "Gula boken". Livijn fanns med i bakgrunden till bokens tillkomst, som ju till stora delar återgav Livijns redan kända åsikter. De hade dock lite olika syn på straffsystemets välsignelser. Prinsen hade en mer naiv syn på de förhärdades möjligheter och vilja till omvändelse. Livijn var mera jordnära och, som man sade, "befriad från hjärtnupenhet och sentimentalitet”.

Gula boken fick ju ett historiskt genomslag. Redan 1840-41 års riksdag beviljade ett osannolikt stort belopp för en kraftfull utbyggnad: 1,3 miljoner riksdaler, vilket idag skulle motsvara 9-10 miljarder kronor. Och under åren 1846-80 investerades totalt nära 35 miljarder i dagens penningvärde och 45 nya cellfängelser byggdes. Livijn var kanske lite besviken för att han inte fick någon ”credit” för Gula boken, men samtidigt var han naturligtvis nöjd med vad den ledde till. (Gula boken översattes f.ö. till sex språk och påverkade bl.a. fångvårdsutvecklingen både i Holland och i Frankrike.)

Ett reformområde som inte särskilt togs upp i Gula boken, men som sedan länge varit en hjärtefråga för Livijn, var förhållandena för de försvarslösa. Försvarslös var den som inte hade laga försvar. Laga försvar var att ha en anställning eller en försörjning som hantverkare el.dyl. Den som saknade laga försvar ansågs vara lösdrivare och kunde tvingas till krigstjänst eller dömas till tvångsarbete. Man sade: ”En sådan person kännetecknas i allmänhet genom sysslolöshet, medellöshet och ett kringstrykande lefnadssätt, förenat med yrkestiggeri”. Runt 1840 var det flera försvarslösa i svenska fängelser än där var personer dömda för vanliga brott (förhållandet var 60-40%).

1842 fick Livijn ett regeringsuppdrag att inkomma med synpunkter och förslag angående försvarslöshetslagstiftningen. Det skulle bli hans sista stora insats i verksamheten och i livet, hans testamente till fångvården om man så vill. Den 1 april 1844, några veckor efter Karl XIV Johans död (8 mars) och Oscar I:s uppstigande på tronen, lämnade Livijn sin Promemoria angående Sveriges försvarslöshetssystem till Justitie-statsministern, Lars Herman Gyllenhaal. Det är ett gediget dokument på drygt 75 boksidor plus bilagor. De första 6 sidorna ger en bild av den oerhörda arbetsbörda som åvilade Livijn och hans styrelse. De var bara 10 st. anställda på den tiden.

En av hans levnadstecknare beskriver framställningen så här:

”Man finner i denna skrift ett troget uttryck av hans mognade liberalism, fri från alla hugskott och all falsk känslosamhet, men besjälad av en ädel människoväns och en högt bildad mans genomtänkta humanism.”

(Promemorian kan läsas här).

Ett par år senare skulle Livijns förslag leda till lagändringar som efterhand minskade antalet försvarslösa i fängelse, men kategorin som sådan fanns kvar fram till 1880-talet, då de särskilda tvångsarbetsinrättningarna fick överta detta klientel.

Arbetet hade efterhand förbrukat Livijns krafter. Han hade som nämnts aldrig helt hämtat sig från koleraangreppet och hans hjärtproblem tilltog. 1843 fick han en blodstörtning och var tjänstledig långa perioder under 1843-44, dels p.g.a. sjukdom men också för att få tillfälle att slutföra uppdraget om försvarslösheten.

Den 12 oktober 1844, en månad före sin 63-årsdag, dog Livijn i sin hjärtåkomma, kallad ”förbening i hjärtat”.