Han har av historikerna kallats en av den svenska romanens grundläggare, men också betecknats som en Janus: å ena sidan ett av 1800-talets största författarlöften, å andra sidan en av dess största besvikelser. Som egensinnig och komplex konstnär är han även i våra dagar föremål för forskning och analys. En av hans böcker publicerades för första gången så sent som 1993! Och 2017 kom en doktorsavhandling om hans författarskap: Fantasiens morgonrodnad av Ljubica Miočević vid Stockholms universitet!

Livijns devis var Frangi non flecti (Brytas icke böjas) – och det levde han förvisso upp till. Han beskrivs med rätta som fragmentarisk.
Under sina 63 levnadsår publicerade Livijn tre romaner (varav två inte var fullbordade), ett par noveller och ett antal dikter i olika tidskrifter och trycksaker. Inte mycket kan tyckas, framför allt inte i perspektiv av att mängden manuskript och skisser till skönlitterära verk som idag förvaras i Kungl. Bibliotekets handskriftsavdelning omfattar 14 digra akter. Där finns utkast och nästan färdiga romaner, texter till operor, skådespel m.m. Det var så mycket som aldrig blev färdigt, kanske p.g.a. tidsbrist, men kanske ännu mera beroende på en oerhört stark självkritik, och ett närmast neurotiskt behov av att hela tiden göra ändringar och förbättringar. I samlingen finns också mängder av brev, polemiska tidskriftsartiklar och inte minst utkast till tjänsteskrivelser från hans karriär. Ju mera man tar del av, desto mera får man en bild av en rastlös och extremt produktiv man som rentav hade svårt att hantera alla sina idéer och åsikter. Hans oroliga själ var i ständig verksamhet och han pendlade mellan djärva fantasier och stora förhoppningar, och däremellan en stor nedslagenhet. Idag hade han kanske diagnosticerats som bipolär eller mano-depressiv? I vart fall hade han kanske haft en bokstavsdiagnos…

Livijn var jurist och krigsrättsdomare, han deltog i Sveriges sista krig, var politisk debattör, gjorde sig osams med Svenska Akademien och skaffade sig säkert åtskilliga fiender inom aristokratin och byråkratin, som han hela livet hade rätt låga tankar om. Han var en liberal revolutionär, och som ung ville han att hans böcker skulle "ljuda som ett pistolskott från tinning till tinning i den svenska byråkratiens huvud"… Han anade väl knappast då att han själv skulle sluta som en av dessa byråkrater…

Han var sexbarnsfar, hade dålig syn, drogs redan från ungdomsåren med en hjärtåkomma, och höll på att dö i en av de stora koleraepidemierna på 1830-talet. Men alltså - ett författargeni, eller kanske ett brustet geni? Ja, Clas Livijn har också kallats den största självmördaren i den svenska litteraturen.

Här är några sidor om hans mångsidiga och säregna liv och verk.