Vitterhetens vän

Clas Johan Livijn föddes i en prästfamilj i Skänninge den 12 november 1781 och växte upp i prästgården i Högby strax utanför Mjölby. Efter gymnasiestudier i Linköping kom han till Lunds universitet år 1800. Avsikten var att han skulle studera teologi och gå i sina fäders fotspår (det var fyra generationer präster). Han konstaterade dock snart att han saknade den rätta kallelsen. I ett brev till en vän skrev han:

"Ja, få se hurudant mitt öde blir. Det har jag beslutit att, huru olycklig jag än mån blifva, dock ej låta mitt ljus lysa för bönderna för 25 riksdaler om året, och lotsa käringsjälar åt himmelrik. De behöfva en säkrare att konvojera sig, än jag är; ty hafva de ej goda dokumenter och riktiga certificater, torde det väl kunna hända, att Hin onde kaprar bort en och annan".

Livijn trivdes inte heller i Lund utan flyttade 1802 sina studier till Uppsala. Här kom han i bättre kontakt med den akademiska världen och fick nya vänner. 1803 bildade Livijn tillsammans med bl.a. sin gode vän Lorenzo (Lars) Hammarsköld Sällskapet Vitterhetens Vänner (W.W.), ett "samfund för gemensam undervisning och täflan i vetenskap och skaldekonst". I sällskapet fanns också vännen Karl Fredrik Dahlgren, humoristisk skald och blivande präst, och den brådmogne Pehr Daniel Amadeus Atterbom anslöt sig till gruppen ett par år senare, endast 16 år gammal.

Till skillnad från etablissemanget - inte minst från Svenska Akademien, som Gustaf III hade instiftat 1786 - blickade man utåt, mot nya filosofiska och estetiska tankar hos de stora romantiska tyska, engelska och italienska författarna. Vitterhetens Vänner var i själva verket det första steget emot den svenska nyromantiken. Det här var ju en orolig brytningstid. Det var bara några år efter den franska revolutionen, och intrycken därifrån påverkade Sverige både politiskt, vetenskapligt och kulturellt, och nya strömningar trängde sig på hela tiden. Och Sverige förde krig mot olika fiender och i olika konstellationer ända fram till 1814. Fiender var såväl Napoleons Frankrike, som Danmark och Ryssland. Den nya inriktningen var nationalistisk och den misstrodde allt vad revolution hette och var egentligen motståndare till alla politiska frihetssträvanden. Det var istället poesin och fantasin som nästan blev en slags religion, och det var en ovansklig odödlighet som författarna skulle erövra. Och ingenting annat.

Samtidigt var Vitterhetens Vänner säkert också ett forum för vanlig akademisk Sturm und Drang… Sällskapet upphörde 1806 och övergick till det mera kända Aurora Förbundet.

Livijn blev ganska fort besviken på sällskapets höga ideal, men i början var aktiviteten stor. Han och de andra medlemmarna skrev och skickade in allehanda lyriska och andra bidrag, ibland anonymt, och sedan diskuterade man och kritiserade varandras alster. Livijns förstlingsverk hette Xenier (1804) och gycklade med sällskapets ansträngningar, inklusive hans egna. Han hade av naturen ett satiriskt lynne, och hans gyckel upptogs inte alltid - vare sig då eller senare i livet - av omgivningens förståelse.

Det bästa sättet att slå igenom som författare var att få ett pris av Svenska Akademien. Akademiens ställning är svår att riktigt föreställa sig idag. Den tjänade både som kulturellt filter och som statsmaktens censur. Kungen, Gustaf IV Adolf, hade infört ganska stränga censurregler som en konsekvens av det som hänt i Frankrike. Trots sin motvilja mot den gammalmodiga och inskränkta akademien skickade Livijn in flera tävlingsbidrag till den. 1805 deltog han med ett skaldestycke som hette Apollos tempel, som dock inte rönte någon som helst uppmärksamhet. Senare skickade han bl.a. in översättningar av Horatius' verk, som förtäckt förlöjligade Akademiens sätt att överföra de klassiska författarna till svenska.

Vid denna tid dog Livijns fader och han fick så stora ekonomiska problem att studierna fördröjdes. Stipendieansökningar lyckades inte heller.
I ett brev till Hammarsköld den 27 december 1804 skriver han:

"När jag tänker på mina omständigheter ryser jag. Jag, min dåre, vill göra folk och länder lyckliga och fruktar att svälta ihjäl vid förlust av 30 riksdaler. Det är underligt!"

Han försörjde sig hjälpligt som privatlärare i Stockholm, men fortsatte att skicka tävlingsskrifter till sällskapet: elegier, idyller m.m. samt en levnadsteckning över Erik Puke. Han skrev också skådespel som Gyritha, Carl Algothsson och Torkel Knutsson samt flera översättningar från tyska och engelska författare, bl.a. William Shakespeare. Livijn var f.ö. en av de första i vårt land att på allvar uppmärksamma Shakespeares verk. Han gjorde också några år senare den första översättningen av Ludwig Tiecks berättelse om Mästerkatten eller Katten i stöflor.